Ditt o datt, skvitt o skvatt.

Ibland är det SALE och då köper man vinterkappor på h&m för 200:- fast det är vår och för att det är billigt. Den kostade ju faktiskt 800 egentligen så vad fan.

Jag undrar vad det är lite. Om det är våren eller nåt. Men det känns som att det har ljusnat lite. Kanske bara är tillfälligt, vad vet jag. Jag tänker på pappa massvis men det känns som att jag kan bära det på ett annat sätt. Jag hoppas det håller i sig.

Snart är det nog dags att begrava Kif i alla fall. Nu borde det gå att gräva lite i marken. Vet inte var man ska ta det däremot, har varit och vandrat runt i skogen men det är en massa hundspring överallt. Jag vill helst inte att han blir uppkäkad. Vilket han kanske blir ändå, men att lägga honom där han garanterat blir det är bara korkat.

Ny resa i bokningsfaggorna. Hem till bästis denna gång. Vad bra va!

:D

Solen skiner och fåglarna skriker och jag är glad och fick fixa spännande saker en tredje gång och har världens finaste bästa vän.

Ibland är det bra. :)

Yeah!

På väg snart. Det blir nog bra. Lite resnerver men det är väl som det ska vara. Inga videonerver ännu men de kommer nog. Blir fint att träffa Katja igen. Mycket som är bra med resan. Ja.

Jo det var nog bara det. Trött, stressad men glad. Imorgon kör vi.

Vovvar.

Jag saknar hundar. Som in i perkele. Hundar är fina och söta och bra. Varenda hund jag ser utomhus (nästan, inte såna som ser snörvliga eller fjompiga ut, eller såna som är stora som en mindre ponny heller för den delen) vill jag klappa och ibland har jag varit på vippen att fråga om jag får göra det men jag har inte riktigt vågat hittills. Riktigt riktigt är det kanske inte att vara helt galen över varje hund man ser. :) Speciellt taxar och huskies får det att klia i klapparfingrarna.

Och fina lilla Lucas på bilden ovan. Han saknas. Men han var så gammal så det känns mer okej än mycket annat att han var tvungen att gå. Över 14 år är inte dåligt för en vovvis. Han var en sån trevlig liten en. Knäpp och galen så det sjöng om det, som en liten valp hela tiden. Utom sista gången jag träffade honom, då kändes han gammal. Stel och lite långsam och ganska döv. Men han kände igen mig efter ett tag. Först stod han och tittade länge på mig, avvaktande, men när jag satte mig på huk var det som att nåt kopplade för honom och han viftade på svansen och kom fram på stela ben. Finaste lilla vovven.

Vovveabstinens verkar vara nåt återkommande för mig, men att ha en kanin att krama på är nog det bästa ändå. En kanin är egentligen allt som behövs ju, som en korsning mellan hund och katt. Tillgiven och kan gosa i timmar men ibland vill hon hellre vara ifred. Ibland gnager hon på mina kläder och ibland byter hon toalettplats (som nu, nu kommer allt ut genom springan mellan dörren och golvet, men det är ju bra för henne för då slipper hon ha det i sitt rum) och ibland tjurar hon åt marsvinen. Men hennes knäppigheter är okej för hon är det bästa lilla pyre jag nånsin haft.

Bara det att det hade varit fint att kunna klappa på en vovve någon gång då och då om man kände för det. :)

Glad.

Nom nom nom säger kaninen och wiih säger Jesso för nu börjar planerandet lite smått. Inget spikat ännu men det verkar som att videodatum är satt. Så snart det är bekräftat ska biljetter bokas och hotell kikas på och grejer planeras på riktigt. Blir så underbart underbäst att träffa bästisKatjus, och att få göra en tredje video och träffa det fina teamet igen, och allt kring resan känns bara grejhojta.

Och att sommarjobb tycks ha löst sig känns skitfint det med. Lite nervöst inför första provjobbsdagen imorgon men det är klart det ska gå bra. Vet inte hur i världen jag ska varva ner med all optimism jag känner just nu men även om det blir lite mindre sömn klarar det sig nog när jag nu har lite glädje att hämta energi ifrån.

Och så lite annat som var bra idag. Ja. Det är trevligt. Ibland känns livet lite ljusare. Jag är glad att det här är en sån dag och glad att jag kan ta tillvara på det.

Skriva skriva skriva.

Plötsligt hittade jag en feting med inspiration till manuset. Började imorse, sidan 14 just nu. Max 28 sidor får det vara, men helst mindre så jag siktar på 25. Få se om det går.

Känns skönt att få saker gjort. Kanske jag fläskar på och skriver klart varv 1 idag, så har jag massor med tid för bearbetning innan inlämningen. Imorgon borde jag ta det lugnt för skallen är fortfarande sådär äckligt trött. Men det kändes positivt att hitta lite inspiration och skrivenergi mitt i allt.

Inspelningen kanske blir av den 19e april. Ett tag kvar men bra om man börjar få en uppfattning om när det händer.

Har för övrigt kommit på att när jag ska jobba har det precis blivit sommartid. Alltså kommer jag stiga upp omkring klockan fem, senast, beror på hur bussarna går. Haha jag kommer inte vara riktigt med tror jag. Men jag får väl pressa i mig lite kaffe, lagom för att bli pigg men för lite för bli jobbigt hyper, så ska det väl gå vägen.

Den lilla flickan och den stora hjärndöden.

Jag tror min hjärna slutade fungera i måndags. Har varit sjukt trött redan innan men den väldigt tankekrävande semniariedagen tog död på sista lilla hjärnskruttet som fanns kvar. På tisdag, som var en likadan dag, kände jag mig som en jollrande hög av oförstånd.

Jag undrar när man ska hitta energi att göra saker. Jag orkar mest bara göra det jag verkligen måste just nu. Fixa skolan är en självklarhet. Spela in sång till någon låt om det är ett måste (just nu sitter det lite långt inne med sånt). Orkar inte riktigt skriva musik. Orkar inte riktigt vara social så ofta för energin tryter. Det känns rätt trist. Fast jag tror inte det är så konstigt egentligen, för det är femton månader senare nu och sorgen har skiftat lite från att vara krossande och överjävlig till att bli mer hanterbar. Kanske man märker vad det man gått igenom gjort med en fysiskt då, när man nu till sist mår lite bättre mentalt.

Gnäll gnäll gnäll. Jag vill ha vår. På riktigt. Kanske blir man lite piggare då.

Åka bort.

Stockholm relativt snart. Packningsfunderingar och planering. Musikinspiration och glädje.

För att i nästa stund skifta till en sorgsen känsla, för det här kan jag inte längre dela med pappa.

Jag vet inte riktigt vad man kan göra ibland. Mer än att försöka gripa tag i ljuset.

Jag har varit divig och citerat mig själv i bloggnamnet. Even darkest night will fade. Jag försöker tro att det är så. Eller det är väl så, förstås. Men hur länge det sedan tar är ju en annan fråga.