Den lilla flickan och den stora hjärndöden.

Jag tror min hjärna slutade fungera i måndags. Har varit sjukt trött redan innan men den väldigt tankekrävande semniariedagen tog död på sista lilla hjärnskruttet som fanns kvar. På tisdag, som var en likadan dag, kände jag mig som en jollrande hög av oförstånd.

Jag undrar när man ska hitta energi att göra saker. Jag orkar mest bara göra det jag verkligen måste just nu. Fixa skolan är en självklarhet. Spela in sång till någon låt om det är ett måste (just nu sitter det lite långt inne med sånt). Orkar inte riktigt skriva musik. Orkar inte riktigt vara social så ofta för energin tryter. Det känns rätt trist. Fast jag tror inte det är så konstigt egentligen, för det är femton månader senare nu och sorgen har skiftat lite från att vara krossande och överjävlig till att bli mer hanterbar. Kanske man märker vad det man gått igenom gjort med en fysiskt då, när man nu till sist mår lite bättre mentalt.

Gnäll gnäll gnäll. Jag vill ha vår. På riktigt. Kanske blir man lite piggare då.