Åka bort.

Stockholm relativt snart. Packningsfunderingar och planering. Musikinspiration och glädje.

För att i nästa stund skifta till en sorgsen känsla, för det här kan jag inte längre dela med pappa.

Jag vet inte riktigt vad man kan göra ibland. Mer än att försöka gripa tag i ljuset.

Jag har varit divig och citerat mig själv i bloggnamnet. Even darkest night will fade. Jag försöker tro att det är så. Eller det är väl så, förstås. Men hur länge det sedan tar är ju en annan fråga.