Vovvar.

Jag saknar hundar. Som in i perkele. Hundar är fina och söta och bra. Varenda hund jag ser utomhus (nästan, inte såna som ser snörvliga eller fjompiga ut, eller såna som är stora som en mindre ponny heller för den delen) vill jag klappa och ibland har jag varit på vippen att fråga om jag får göra det men jag har inte riktigt vågat hittills. Riktigt riktigt är det kanske inte att vara helt galen över varje hund man ser. :) Speciellt taxar och huskies får det att klia i klapparfingrarna.

Och fina lilla Lucas på bilden ovan. Han saknas. Men han var så gammal så det känns mer okej än mycket annat att han var tvungen att gå. Över 14 år är inte dåligt för en vovvis. Han var en sån trevlig liten en. Knäpp och galen så det sjöng om det, som en liten valp hela tiden. Utom sista gången jag träffade honom, då kändes han gammal. Stel och lite långsam och ganska döv. Men han kände igen mig efter ett tag. Först stod han och tittade länge på mig, avvaktande, men när jag satte mig på huk var det som att nåt kopplade för honom och han viftade på svansen och kom fram på stela ben. Finaste lilla vovven.

Vovveabstinens verkar vara nåt återkommande för mig, men att ha en kanin att krama på är nog det bästa ändå. En kanin är egentligen allt som behövs ju, som en korsning mellan hund och katt. Tillgiven och kan gosa i timmar men ibland vill hon hellre vara ifred. Ibland gnager hon på mina kläder och ibland byter hon toalettplats (som nu, nu kommer allt ut genom springan mellan dörren och golvet, men det är ju bra för henne för då slipper hon ha det i sitt rum) och ibland tjurar hon åt marsvinen. Men hennes knäppigheter är okej för hon är det bästa lilla pyre jag nånsin haft.

Bara det att det hade varit fint att kunna klappa på en vovve någon gång då och då om man kände för det. :)